Vi ville se Nattens drottning igen

Min syster frågade efter en filmsnutt från en Super 8-film från vår barndom.

Vi minns båda hur vi blev väckta mitt i natten som små barn för att åka till min pappas mormor och titta på en blommande kaktus. Båda trodde oss också ha sett en filmsnutt från 1980-talet som borde finnas bland de konverterade filmerna. Frågan var bara var.

Att leta manuellt gick inte. Det är mer än 50 filer, dåligt märkta, och det skulle ta mer tid än vi hade.

Istället använde vi Clio-tools — ett verktyg jag byggt med Claude — för att köra ffmpeg mot varje fil och extrahera en bild var 30:e sekund. Bilderna analyserades sedan med clio-vision efter mönstret vi letade efter: mörk bakgrund, en blomma, kanske barn som tittar på något.

Äventyret att än en gång få titta på Nattens drottning började igen.

Vi hittade inte filmsekvensen. Men vi hittade ett fotografi från vår mammas barndom — en blommande kaktus i hennes barndomshem. Familjen hade alltså dokumenterat den här händelsen i generationer. Det visste vi inte förut.

Resultatet blev ändå ett framsteg: nu har vi starten på ett innehållsindex över familjens gamla filmer.

Familjearkiv är inte automatiskt sökbara. De är ögonblick, staplade på varandra. Det som förändrats är att vi nu har verktyg som kan leta igenom dem — och hitta saker vi inte ens visste att vi sökte.

Clio-tools är öppen källkod och fri att använda: github.com/FredrikArvas/clio-tools

Hur hanterar man högkänslighet

Prinsessan Märta Louise och Elisabeth Nordeng berättar om sina erfarenheter som högsensitiva personer. De är på besök i samband med lansering av deras bok Född Sensitiv (ej betald länk till boken på Adlibris).

Boken är personlig och har ett bra kapitel med övningar för att samla ihop vad som är ”mina upplevelser” till skillnad för vad som är ”andras”.

Kvinnosyn och invandrarföräldrars omsorg (som ibland slår helt fel)

Som kontrast till Deeyahs far – som ville väl – men vars omsorg drunknade i den kultur de fanns i – så såg jag en pappa idag som besökte Stockholms Internationella Restauranskola med sin son. Fadern var invandrare och talade dålig svenska, sonen var mycket obekväm med att vara där. Pappan sa: Men sätt dig ner, gå inte än, sitt bara ner i två minuter och se dig om kring. Killen tittade på mig och såg ut att undra om han skulle skämmas för sin pappa eller om han skulle våga vara kvar. Jag tittade på pappan och såg att det jag uppfattade som bestämd kärlek i hans ögon. Sonen skulle få välja själv – men inte mellan sin rädsla och skolan, utan mellan skolan och hans vilja. Pappans roll var i det fallet att skapa utrymme för sonen att komma i ett läge där han kunde ta in information. (Jag kan ju ha missuppfattat det också.)

Min lärdom av Deeyahs föredrag och min vardag är att vi behöver möta våra ungdomar med respekt och ömsesidighet. De är inte en förlängning av oss, och den tid vi lever i nu formas av oss och av dem – tillsammans.