För tusentals år sedan skrev en man ner sina skulder med avsikt att återupprätta sin självbild. Lertavlorna han skrev på har blivit en bok: Rikaste Mannen i Babylon. Budskapet har fastnat hos mig som tidlöst och väldigt klokt.
När en person sparar t.ex. 10% av sin inkomst för framtiden och låter den återinvesteras så skapas en trygghet över att ha tagit ansvar mot sina impulser. När man sedan begränsar sina levnadsomkostnader till 70% av sina inkomster blir det tydligt vad man har att leva på. Slutligen använder man 20% av sina inkomster för att betala tillbaka sina konsumtionslån från förr. Har man inte några sådana är det enklast att lägga dessa pengar i en hög för kontantinsats för t.ex. bil eller semesterboende (som inte går upp i värde).
Jag tycker att en del, kanske en tionde, ska regelbundet sättas av till välgörenhet – det ger också en känsla av att bidra till en större del än den egna familjen.
Man kan invända att vi redan gör detta genom arbetsgivaravgiften, som är en del av lönen och där 18% går till den anställdes pension. Eller med inkomstskatten där en del går till försörjningstöd osv. Men det blir inte samma känsla av att ”jag har gjort något”.